Jag hade sett fram emot Göteborgsvarvet länge och en helg i Göteborg. Anton och jag har åkt till Göteborg varje sommar sen vi blev tillsammans, för 7 år sen. Men för 3 år sen bestämde vi oss för att ge oss på Göteborgsvarvet. Vilket var en grym idé! 😀

Anton hade lyssnat på Podden Prestera mera och hade köpt gel, saft, rödbetstabletter osv. Jag tänkte Jag kör väl på som Honom. Så i min förtidiga examenspresent, vätskevästen la jag i jättekoncentrerad saft + en gel. Det kommer jag få äta upp senare.. ^^

Vi var 2 h innan startsen. Man vill bara in andas hela stämningen i Slottsskogen. Men det ave en riktigt varm dag. Kl.12 var det runt 26-27 grader. Värmen kom från ingenstans. Jag började räkna med att det inte blir något personbästa. Men jag ska vara ärlig, jag var bara glad att det inte regnade. Så skönt att kunna strosa runt och njuta innan start 🙂

10 min innan start drog jag upp i skogen. Det var dags för sista kissen. Såg inga tjejer… Men sne kom en tjej och frågade om jag behövde kissa också så vi hittade ett litet kryp in haha 🙂 Därefter letade jag upp Anton i vår startgrupp 5. Nervös och galet varmt. Men det skulle bli så roligt (Trodde jag)! Vi drar iväg när startskottet går. Jag hänger på Antons rygg. Börjar känna mig torr i minnen direkt. Får dricka min energi och börjar inse att det största misstaget var att inte ha vatten med mig.. Jag dricker energin för att släcka törsten, om ni underår det fungerar inte^^ Vid 5 km mår jag riktigt illa. Släpper Antons rygg och tror jag ska spy. Men lyckas hålla mig igång. Tankar som att bryta loppet flyger genom mitt huvud och det har aldrig hänt tidigare. Men jag lyckas dra på en extra växel mentalt och börjar tänka. Aa det blev inte som planerat men det ska iaf bli ett bra träningspass! Så jag hankar mig fram. Känns som det går så långsamt. Vid vätskestationerna stannar jag och tar vatten för att dricka och hälla över mig. Jag kämpar på men det är tungt när illamåendet ligger i halsen.

Vid ca 13 km ser jag min farbror och hans fru som står och hejar! Det gav extra energi och jag kämpar vidare. efter Avenyn börjar äntligen illamåendet släppa! Börjar känna befrielsen! Jag kollar inte tiden. Jag bestämde mig för att låta klockan vara för den kommer bara göra det tuffare mentalt när jag ser att det går långsamt. Mitt mål är att bara hålla mig löpande. Men de sista kilorterna lyckas jag trycka på och få en lite bättre känsla. Jag springer om många de sista 2 kilometrarna. När jag kommer över tölinjen är det tyvärr ingen endrofinkick utan lättnad över att det är över. Tyvärr måste jag säga att det är det jobbigaste lopp jag någonsin gjort. Men det måste finnas ett sådant också 🙂 Men när jag kom över mållinjen såg jag Anton och jag behövde återhämta mig mest mentalt. Det var huvudet som tagit mest stryk. Men så glad att jag sprang hela vägen trots allt 😀

Men efter ett tag ser jag på klockan att jag sprang in på 1:46:44. Hur gick det till??! Ingen aning, men tiden får man ändå säga är riktigt bra med tanke på min upplevelse. Långt i från mitt 1:42:20. Men vad gör det 🙂

DET BLIR REVANsCH 2018!!! 🙂

Puss och kram // Linn