När jag kör ut från Kalmar på cykeln är det sista jag ser min farbror, hans fru och min kusin. Jag vinkar åt dem och blir så glad. De ger mig energi. Cyklingen är min svaga gren. Jag ska erkänna att jag tränat cykling minst och skulle nog behövt träna det mest. Varför gillar man bara att göra det man är bra på? Det ska det bli ändring på inför 2016.

När jag cyklar upp på Ölandsbron inser jag att det är motvind, ordentlig motvind. Känns knappt som jag kommer framåt. Jag tänker att jag måste ta det lugnt. Får inte köra slut på benen redan. Jag ser att jag ligger i 14 km/h. Försöker tänka att jag tar igen det på tillbaka vägen istället. På Ölandsbron blir jag ordentligt omkör. Jag tänker ” Jag måste ha gjort en riktigt bra simning, om de kommer ikapp mig nu”. Jag använder människorna som kör om mig som en styrka istället. Jag tittar ut över vattnet det är så vackert, vilken dag vi fick!

Två vänner som jag tränat med under året kör om mig, de hejar på. Så kul att se dem! Det är två tjejer som jag cyklar bakom, jag tänker att deras ryggar släpper jag inte. Vi varvar ibland kör jag om dem och ibland kör de om mig. Lite beroende på hur energin känns.

När jag kom upp på cykeln började jag dricka energidryck direkt. Jag dricker också från min flaska med gel. Ska erkänna jag gillar inte smaken. Men det är bra energi som går direkt ut i kroppen. Så det var bara att bita ihop och svälja.

När vi kommer över på Öland möts vi av en underbar hejaklack, alla skriker och hejar. Helt plötsligt känns benen jättestarka. Jag vinkar och tackar för allas energi.

Efter att jag lämnat andra vätskestationen så hör jag någon ropa ”Älskling du är grym”. Det är Anton. Mitt huvud blir snurrigt. Han ska ju ligga före mig. Men jag blir jätteglad att se honom, speciellt efter den vågiga simningen. Han drar förbi och jag följer hans rygg. Jag tänker: ” Hur grymt är det inte att vi har gjort det här ihop, alla träningstimmar”.

Runt 7 mil på cykeln börjar jag må illa. Förstår inte varför. Sätter mig lite mer upprätt för att inte klämma magen. Vill inte ta någon mer gel. Jag tar vatten i nästa vätskestation. Tack för det kalla vattnet underbara funktionär! Det var min räddning. Illamåendet börjar försvinna och jag känner att jag kan börja ta i igen. Jag tror anledningen var att jag tog för mycket gel. Jag var så rädd att tappa energi så tryckte nog i mig 8 stycken på de 7 milen. Alldeles för mycket för min lilla kropp. ( ta lärdom till nästa år). Vägen tillbaka till Kalmar går hur bra som helst, jag är pigg och laddad på att få se familjen och höra allas hejarop!

När jag börjar cykla över på Ölandsbron inser jag att vinden låg som innan. Min tanke är: Här kommer jag med världens bästa medvind! På vägen över ser jag på klockan att jag ligger i 62 km/h. Galet!. Men jag tänker utnyttja vinden. Här har jag kommit ikapp Anton och jag ligger 10 m bakom honom. Jag tänker, jag kanske inte är så dålig cyklist som jag trodde. Men det visade sig att han också hade mått illa och fått sakta ner.

När jag sedan tar mitt varv i rondellen inne i Kalmar så tänker jag: nu är det bara 6 mil kvar och jag känner mig stark. Resterande 6 mil ligger på Kalmar sidan. Cyklar förbi våra vänner ut med Linsdal. det skriker sig hesa och jag vinkar och ler. Tänk att alla dessa människor kommit för vår skull. Därefter hejar flera som jag pluggat med på mig och så ser jag min farbror och hans familj igen. De hoppar och ropar mitt namn. Nu är jag fylld med energi och snart är jag klar med cyklingen och endast löpningen återstår.

Men sista 3 milen är jag trött och min rumpa gör bra ont. Försöker tänka på hur skönt det kommer vara att få springa snart. Snart klar. Sista 5 km in ser jag vänner och släktingar och får en sista kick. Jag kollar på klockan. Yes jag kommer komma under 7 h som var mitt mål. Jag är nöjd för jag fixade det trots en ordentlig mot och sidvind på Öland.

Jag kommer in vid växlingen och publiken är magisk. Hoppar av cykeln springer in och ställer den. Tar en bar från cyklen och stoppar i fickan på tridräkten. Därefter blir det en kisspause. Försöker vara snabb så springer ut efter och tar min racepåse. Sätter mig i tältet och Becca en tjej jag cyklat med kommer in samtidigt. Båda skriker om att vi är grymma. Jag byter strumpor och snörar på min min skor, sätter på mig min solskärm. Därefter tar jag mina första steg ut mot löpbanan. Min tanke är, nu är det endast tre varv kvar tills jag kommer få springa mot mål.

Cyklingen: 6.55 och bytet 8:52