Som jag skrev i tidigare inlägg så släppte nervositeten samma stund som jag kom i vattnet. I Kalmar har man rullande start så det är inte trångt när man kommer ner i vattnet. Jag har bara positiva tankar. Det känns lätt att simma. Jag försöker leta ett par bra fötter att följa i vattnet. När jag väl kommit in i rytmen kommer det stora vågor och vattnet börjar bli oroligt. Min första tanke är att det kört förbi en båt. Men så fel. Vågorna var 1,5 m höga och det höll i hela simningen. I denna stund är jag väldigt glad att jag är en säker simmare. Det var svårt att hålla riktningen under simningen och jag lyckades hamna ordentligt fel en gång. Jag hoppades på en simtid på 1:15 som under träning, men förstod rätt snabbt att det inte kommer hända denna dag. Så jag försöker ta det lugnt och undvika kallsupar så mycket som möjligt.

När det är ungefär 400 meter kvar av simningen börjar det bli trångt. Man avslutar simningen inne i Kalmar kanal så det blir mer ihoptryckt. Jag tar mig upp på rampen och hör någon skrika ”Linn!!” Ser min lillebror blir så glad och känner hur energin kommer. Jag ska erkänna att jag var bra yr här. Jag var väldigt glad att jag hade satt i öronpropparna (brukar skippa dem oftast).

När jag kommit upp är det full far. Jag följer med strömmen. Inne i tältet pratar många om hur hemsk simning det var. Jag tror inte jag helt hade förstått att det var så illa. Träffar också en kompis jag småpratar med samtidigt som jag sätter på mig cykelskorna. Därefter snabbt ut på cykeln för att cykla mina 18 mil. Jag är redo, jag känner mig pigg!

Simtiden blev 1.26 och bytet tog 5:50.