Ja var ska man börja… SÅ SJUKT ROLIGT LOPP! Wings for life är ett annorlunda lopp. Istället för att jaga mållinjen så jagar mållinjen dig. Det vill säga du ska springa så långt du kan innan bilen (som är mållinjen) kommer ikapp dig. Sen är det alltid lyxigt att få springa på Ölandsbron. Men bäst av allt är att hela startavgiften går till ryggmärgsforskning, en av få startavgifter man betalar med glädje!

Min mamma och pappa kom ner till Kalmar på morgonen för att heja iväg oss och sen ha Malva när vi sprang över till Öland <3 Vi träffade även min farbrors fru, Ullis, i starten.

I startfållan hängde vi med gänget vi ofta tränar med, en nervös och grymt pepp känsla! Tack Patrik, Daniel, Johan, Carro och Stefan 🙂 Känslan av lite ångest och mycket förväntan beskriver minuterna innan start! Målet var att slå 2015 års personliga rekord på 24,14 km men vi hoppades på att ta oss 25 km.

Jag bestämde mig innan att jag skulle klä mig kallt för året innan tog värmen mig hårt. Men sen när vi väl kommer till starten börjar alla retas över att jag skulle springa i linne och shorts. Men i efterhand helt rätt val! Supervarmt på Öland. Så mottot, hellre för kall än för varm, kvarstår 🙂

Innan vi körde igång hade jag bestämt mig för att inte kolla på klockan alls, så jag vred displayen neråt. Jag kan bli lite knäpp och börja tänka tankar som ”Det går för fort, det här klarar jag aldrig att hålla” om jag ser tempot. Det visade sig vara ett framgångsrecept. Jag kände mig stark hela vägen. Inte en enda dipp under hela loppet. Jag valde att kolla på klockan vid 21 km för första gången och såg att vi sprungit halvmaran på 1:43. Jag började inse att vi kommer nog få springa långt idag. När Anton och jag sprang förbi 25 km-skylten, så sa jag ”Där satt den! Vi fixade det!”. Båda kände sig fortfarande pigga och vi höll i tempot fortfarande. Benen började stelna till där runt 25 km. Men huvudet var fortfarande med, så känslan var grymt bra!

Cyklisterna kom ikapp oss och sa att vi skulle lägga på ett kol för bilen var nära och det vara bara några 100 meter kvar till 27 km. Vi missade 27 km gränsen med 180 meter. Men vad gör det!! Vilken kick, vilken känsla och vilken distans! Jag gick i mål tillsammans med Anton på 26, 82 km. Detta gav ett snittempo på 4:58 per km. Helt galet! Den starka känslan stämde verkligen. Vi var helt höga och hoppade runt.

När vi gick mot bussen träffade vi Annie och Tobias som är ett par från Öland som också springer ihop. De kom precis 27 km och vi misstänkte att vi kunde komma nära varandra och det hade vi helt rätt i! 😀

På bussen hem träffade jag Hanna, en tjej från Oskarshamn, och det visade sig att vi var jämna också. GIRLPOWER!

Ni som hejade längs vägen, Therese, Mats, Carl och alla andra. STORT TACK, ni gav så mycket energi!

Kvällen slutade med pizza och gött häng hemma hos oss 🙂

Resultatet: 26,82 km – Placering 38 av 1059 i Sverige

Så nöjd och stolt! Det här gjorde vi bra Anton 🙂

// Linn