Jag hade lovat mig själv att inom en vecka skriva en race-rapport eftersom jag uppskattat att läsa om IRONMAN 2015 flera gånger i efterhand. Texten har tagit mig tillbaka till den dagen och jag skrev upp flera saker jag annars hade glömt. Så nu sitter jag här exakt en veckar efter årets stora mål. Jag njuter fortfarande av målgången och har planer på att göra det ett bra tag till 🙂

Hela IRONMAN-veckan var väldigt intensiv. Jag började mitt nya jobb på måndagen och var där hela dagarna samtidigt som jag behövdes sova ut, förbereda allt och så ville jag så klart se på minitri och gå på racemötet. Jag kände att jag började få äta upp den fullspäckade veckan. På fredagen på väg hem på tåget kände jag att jag började få feber. Jag gick direkt upp i lägenheten och la  mig och sova. Jag sov i över en timme. Men som tur var så hade det släppt när jag väl vaknade! Troligen ville kroppen bara säga att du måste vila. Hade gått upp varje dag kl.05.. Men det positiva var att jag hade ju vänt dygnet lagom till lördagen iaf 😉 Efter att jag hade sovit på fredagen kollade jag igenom påsarna ordentligt och kollade cykeln en sista gång. Därefter var det dags att gå och checka in allt. Vi träffade hela vårt härliga kompisgäng där ner. Alla peppade varandra ordentligt. Jag träffade även många fina människor som jag lärt känna på Instagram under åren. Vilken gemenskap detta är <3

Jag hade lovat mig själv innan att inte vara lika nervös som jag var 2015. Svar jag misslyckades.. helt. Jag vaknar kl.04 på lördagen och det spöregnade och blåste helt galet ute. Försökte att inte bry mig och tänkte ”Fixade jag 2015, fixar jag detta också”. Jag började med det första toalettbesöket. Det blev säkert 5 stycken innan start. Efter det drack jag kaffe och försökte äta risgrynsgröt… Det växte i munnen jag skakade och jag höll på att spy. Skillnaden var att jag inte brydde mig om att jag inte fick i mig något detta år. Jag visste att jag ätit bra hela veckan innan. Men jag vill inte behöva spy av nervositet så jag svalde och jag svalde. På väg ner mot cyklarna hade det slutat blåsa och regna. Vattnet var lugnt. Vad hände?!? Wohoo snart åker vi! Känslan av att vädret var med oss lurar iväg min nervositet ett tag. I växlingsområdet pumpade jag däcken och satte  på flaskorna med energi på cykeln. Efter det blev det ett sista toalettbesök.

Efter går jag och Anton ner till statshotellet där vi skulle möta mina föräldrar som varit ute med Malva på morgonen. Vi byter om till våtdräkterna sen ser vi Antons mamma och hans kusin med sin dotter. Vi ropar och de kommer och är lika peppa som vi är <3 Mamma och pappa hade också med sig en överraskning. Lillebror <3 Han hade sagt hela sommaren att han inte kunde komma men sen står han där! Började gråta och all nervositet rann av mig. Nu vet jag varför jag gör det här!

Därefter tar vi oss ner till simstarten vi ställer oss mellan 1:10-1:20 och komiskt nog hittar vi Johan där och hans kompis Andreas! Vi njuter av nationalsången och ”Just idag är jag stark”. Jag känner mig redo och pepp på dagen. Nu åker vi!

Simningen – 1h och 21 min

Jag lägger mig i kanten direkt. Jag hade bestämt mig för att hellre simma längre och slippa vara inne i den stökiga delen. Jag har inte så mycket att säga om simningen. Lugnt vatten men stökigt kring bojarna som det alltid är. Inne i kanalen ser jag min lillebror och hans kille så jag vinkar galt mellan armtagen åt dem. Nu i efterhand skulle jag tryckt på lite till, tog det väldigt lugnt. Men det är ju lätt att säga nu 🙂 Nöjd ändå, 5 min förbättring sen 2015.  När jag kommer upp ur vattnet är jag lite yr som alltid men familjen står där och hejar för fullt. Inne i tältet är det många känningar. Bytet går på 4 min så jag är snabbt ute på cykeln!

 

Cyklingen – 6 h och 29 min

Cyklingen börjar med bra känsla. Jag tömmer en gel direkt och börjar dricka energidryck. Samtidigt cyklar många, många om mig. Men jag njuter av att jag gjort en bättre simning än dem. Över på Öland är det fullt ös med publik i Färjestaden. Man känner sig som en superhjälte och supersnabb! Vinden ligger snett på vilket gör att det är medvind på något konstigt sätt. Jag stannar inte i någon vätskestation utan trampar förbi alla. Sen cyklar de om mig igen 😉 Efter 2015 illamående så valde jag att vara försiktig med energin. Jag tog bara en gel på hela cyklingen. Men jag hade små barbitar med mig som jag tog på känsla. Så fort jag kände lite obehag i magen drack jag bara vatten ett tag. Var väldigt försiktig. Det visade sig fungera. Ingen dipp under hela cyklingen och inget illamående!!! Så underbart att få en bra känsla på cykeln, det behövde jag! Korta sträckor på Öland var riktigt blåsigt. Kändes inte som vi kom framåt. Sen på väg över till Kalmar igen var det som att cykla in i en vägg. Vinden var så stark! Men jag var med mentalt och tänkte att jag cyklat bra de andra sträckorna. Inne i Kalmar var publiken grym, vilka hejarop! Massor av familj och vänner som stod där <3 Efter 12 mil var jag fortfarande pigg. Hela vägen ut mot Rockneby hejade massor av vänner på mig, det ger sån energi! När jag kommer in till Kalmar den sista gången längtar jag så efter att få resa mig upp och sträcka ut ryggen. Jag längtar efter den där maran. Under cyklingen har jag inte kollat på klockan en enda gång. Men känslan var att det gick bra. Brukar bli knäpp av att kolla hastigheten så valde bort det. När jag rullar in ser jag att jag cyklat på 6h och 29 min. Jag är sååå nöjd!! 27 min förbättring! Den känslan tar jag med mig ut på löpningen.

 

Löpningen – 4h och 15 min

När jag går ut på löpningen känner jag mig riktigt stark. Troligen på grund av alla underbara människor som står och hejar. Jag känner dock att mina vader känns riktigt möra. Börjar ångra att jag tog ett par skor med lite drop. Men ahh sen vänder jag den tanken och tänker att det är inte det som kommer avgöra löpningen. Inne i stan står jättemånga vänner och hela familjen. Känns så roligt! Jag fortsätter ut mot Berga där hela Friskisgänget står och skriker. Längst ut står min gamla dagmamma med sin son och hejar <3 Alla förflyttar sig och hejar under hela vägen. Vilken känsla, vilken dag detta är! Andra varvet inne i stan, jag ger Lindqan och hennes kille en High five och skriker. Jossan och Alex skriker och hejar och säger att jag har en bra tid på g. Jag skriker och härjar om att jag springer där för sista gången. Så laddad för sista varvet! Jag ser även en gammal klasskompis från högstadiet som är där för att heja. Tänk hur många som kom för min skull, blir känslomässig när jag skriver detta. När jag går ut på sista varvet har jag fortfarande inte gått ett steg. Kan det vara turarmbandet jag fått av Elvira? Kanske i kombination med att jag är mentalt stark och benen lyssnar. Vid 3 mil börjar benen stela till och jag börjar känna mig seg. Jag har svårt att få i mig colan samtidigt som jag springer. Sista varvet går jag genom vätskestationerna för att få i mig energi. Visade sig vara en bra plan, känner mig pigg direkt. När jag är på sista varvet tackar jag alla underbara funktionärer som ställt upp denna dag. Denna dag hade inte fungerat utan er <3 Inne i stan blir jag rörd, jag börjar redan bli hög på känslan av målgång. Upploppet är magiskt och jag är så stolt och nöjd över den tid jag åstadkom. Jag gjorde det och jag gjorde det f*n bra!

Sluttiden blev 12h och 16 min

 

 

Målet med IRONMAN

Mitt största mål med att göra mitt andra IRONMAN var att ta in allt. Och det var precis det jag gjorde. Jag tog in hela känslan, glädjen och kärleken <3 Jag gillar att utmana mig själv med något som är läskigt och som man kan misslyckas med. Men den största anledningen är att alla vänner och min fina familj samlas denna dag <3