Hej på er igen, nu äntligen kommer här en racerapport igen. Frågan är vad jag ska hitta på att skriva om i vinter.. Jag kommer nog på nåt.. 🙂

Lördagen 26/9 var det dags för lidingöloppet. Men vi backar först bandet något till ca tre veckor innan loppet.
Jag har precis börjat träna igen efter min nära 6 veckor långa frånvaro med luftrörsinfektion. Efter ett läkarbesök så fick jag ny astmamedicin som skulle tas två gånger om dagen. Lyckligtvis hjälpte det och ganska snart blev jag kry igen och kunde börja träna. Först lite försiktigt med några korta pass på 5-10 km. Två veckor före dagen D blev det 14 km och med bara 9 dagar kvar så klev jag upp på ett 19 km pass. Skönt! Kroppen svarade bra även om det kändes som i det längsta laget.
Men så händer det som inte får hända. Feberkänning, halsont och huvudvärk kommer och går lite från tisdagen fram till fredagen på tävlingsveckan. Jag proppat i mig ingefära, citron mm för att hjälpa immunförsvaret på traven. Förkylningen bryter aldrig ut rejält utan ligger på en låg nivå så det går att jobba osv. Men stressen inombords är enorm!
På fredag förmiddag drabbas jag av migrän och kryper ner under täcket någon timme. Därefter bestämmer jag mig ändå för att åka ner till Sthlm så att jag åtminstone är på plats ifall jag skulle vakna pigg och fräsch dagen efter.
Jag kommer ner runt 3 och installerar mig på kontoret där jag tänkt sova på bäddsoffan 🙂 Lite senare tar jag en sväng till Lidingö och hämtar ut nummerlappen och gör mässan lite snabbt. Den lilla ansträngningen räcker gott för att jag ska känna mig trött och sliten och bara vilja krypa ner och sova.
Jag köpte med mig en sallad och lite frukt till kontoret och åt det som kvällsmat. Inge kolhydratsuppladdning här inte. Jag höll mig till att dricka rödbetsjuice och mängder med vatten de sista dagarna. 

 

Salladen

 
Lördag morgon, vaknar upp och känner mig alldeles för varm. Ingen termometer med mig men det känns helt klart som gränsläge för att ha feber.
-Jag ställer in, tänker jag men tar mig efter en lång stund upp ur bäddsoffan. Eller.. jo.. nä, jag kan iaf starta.. nej det är bara dumt.. jo, nej.. ungefär så snurrar tankarna.
Jag slänger iaf i mig lite havregrynsgröt och ett äpple, tänker att jag får ta något mer senare och rullar iväg mot Lidingö för att möta upp med Nina vars nummerlapp jag också hämtat ut.
Vi lyckas av en slump vara där nästan samtidigt och parkerar därmed inte mer än 50 meter ifrån varann. Skönt! Jag är inte sugen å promenera mer än nödvändigt!
Lyckligtvis har dom Wilda med sig som dessutom har gjort ett lyckoarmband åt mig! Tack snälla Wilda, du är så himla go!! Wilda skiner alltid som en sol och det är svårt att inte le tillbaks när man ser henne 🙂 

Det fina bandet Wilda gjort åt mig

 

Vi tar en tur in på mässan men sen går jag tillbaks till bilen och sätter mig där och filosoferar, sover nästan en halvtimme, vaknar, lyssnar på lite bok samtidigt som jag ser Lars Erlman med fru gå förbi bilen. Jag tänkte gå ur och heja men kände mig lite för disträ så jag höll mig kvar och satsade istället på att byta om.
För er som inte känner till Lars så genomförde han en riktig superklassiker förra året, dvs att genomföra hela klassikern i följd under 24 timmar. Han är dessutom föreläsare och inspiratör. Erlman.se för den som vill veta mer!

Runt kl 12 så promenerar jag med Nina, Andreas och Wilda till starten. Inte alls taggad men något piggare efter en febernedsättande tablett. Men väl framme vid start är humöret nästan på topp igen 🙂

Jag och Nina vid startområdet

 
Målet är att komma till start. Vid känslan av att det skulle vara för tungt så lovar jag mig själv att bryta loppet. Känns det bra, då är det 3.10 som jag ska slå för att klara av min superklassiker (totaltid under 20 timmar – http://www.ensvenskklassiker.se/snabbaste-klassiker/superklassiker.html ).

Pang! Starten går och vi springer iväg. Iår har jag dessutom som taktik att inte rusa i början utan hålla ett lagom tempo hela loppet. Jag inleder med 5.10 tempo, ett tempo som känns lite för högt och sen sjunker något och ligger runt 5.25 min/km. Trots trängseln så lyckas jag hålla mig där nästan hela första milen. Jag promenerar genom första kontrollen och dricker vatten samt sportdryck, inget annat.
Strax innan andra kontrollen då vi sprungit ca 10 km så tar jag min första gel som jag sköljer ner med mer vatten och sportdryck väl framme vid kontrollen.
Stämningen är god, inte alls så mkt irritation som det ibland kan vara. (Dock berättade Håkan efter loppen att det var någon som hade blivit förbannad på någon annan då den förstnämnde ropat -Håll höger, varpå den sistnämnde då skulle ha gett den förstnämnde två hårda smällar i ryggen. Huruvida detta är en sanning med modifikation låter jag vara osagt). Jag försöker iallafall att inte prata alltför mkt för att spara på energin. Men ibland har jag ju lite svårt att hålla truten stängd så ett och annat samtal startar jag ändå 🙂 Eller så är det någon annan som börjar prata med mig.. Men ärligt, sånt måste man ju ta sig lite tid för under ett sånt här lopp. Det är ju faktiskt väldigt mkt roligare när man är lite social!

Fantastiskt publikstöd över hela sträckan! Det är alltid energigivande att höra hejaropen. Iår har dom ju dessutom satt förnamn på nummerlappen så då och då får man ju höra ett -Heja Johan. Dock är det något konfunderande ibland då man blir att fundera ifall det var någon man kände 🙂 Bland annat var det en lite snyggare tjej som ropade mitt namn en gång varpå jag själv drog till med ett ”ööuph” samtidigt som jag mötte hennes något chockade blick. Så om nu någon undrar varför jag är singel så kanske det beror på att min förmåga att konversera med kvinnor inte funkar sådär jättebra 😛

Jaja, jag joggar vidare och efter 20 km så får jag syn på Hanna och Åsa som hejar glatt 🙂 Kul! För nu börjar jag bli lite trött samtidigt som den värsta delen av banan återstår.
Jag har kollat på pulsmätaren titt som tätt och konstaterat att den nästan aldrig legat under 175 slag i minuten. Jag tänker att nu får det bära eller brista, går jag in i väggen så kanske det kan ordna sig ändå eftersom jag har närmare 1,5 timme på mig att klara sista milen och ändå klara superklassikern.

Pulsen ligger stadigt runt 180 och jag joggar med korta korta steg uppför de värsta backarna, ibland går jag för att pulsen inte ska skena för mkt.
Benen känns fortfarande helt okej när abborrbacken dyker upp. Men ärligt, den backen är inte så himla hemsk. Visst är den lång men den är inte särskilt brant.. Jag klarar mig igenom den rätt så behagligt.
Värre blir det med 2 km kvar när Karins backe kommer. Den är brant vill jag lova och då fanns det inget annat än att promenera uppför.
Men efter den backen.. oj oj oj vilken lycka att kolla på klockan och se att jag har hur stor marginal som helst! Jag kommer fixa detta!
Jag lyckas hålla farten uppe och går tillslut i mål på tiden 2.47.04 vilket dessutom innebär NYTT PERS på Lidingöloppet! 😀
Nytt pers och en superklassier genomförd, heeelt magiskt! Så himla glad är jag!

Sjukt glad och lättad efter målgång

 
Nu hoppas jag kroppen ska hålla hela året fram tills nästa års lopp, för då vill jag under 2.30!

Sådär, hoppas ni uppskattade läsningen och inte somnade innan ni kom hit 🙂

 

Statistik från loppet enligt min Polar V800:

Sträcka: 30,3km

Stigning: 438 meter

Snittempo: 5:30 min/km

Snittpuls: 177 slag/min

Löpindex: 52