Söndag 28/2 åkte jag och min bror Vasaloppet (öppetspår) ett skidlopp på 90km med start i Sälen och målgång i Mora.
Dagen började med att Daniel plockade upp mig hos min mor utanför Falun klockan 03.20, och så åkte vi bil till Mora för att sedan åka buss vidare till Sälen.
När vi var framme i Sälen så var det en ca -7 grader.

Då kändes det lite som att vi hade tagit med oss för lite kläder.

Vi gick för att hämta våra startnummer och jag har en skön känsla i hela kroppen och känner mig taggad till tänderna. Efter vi fått våra nummerlappar så passade vi på att äta en fralla innan start.
Nu påväg till start.

Lägger ner skidorna i spåret knäpper på skidor och börja ta dom första tagen. Det känns riktigt bra. Fint glid bra väder vi startade rätt så sent vilket innebar att det inte var en massa körer i fösta stora backen.
Efter bra några kilometer märker jag att allt inte står rätt till med mig. Jag har riktigt sura uppstötningar, kramper i magen och mår även illa, lite den känslan att man kommer spy precis när som! Och detta kom som sagt bara efter några kilometer.
När vi kommit ca 20km så kommer vi till en nedförsbacke jag får upp bra med fart helt plötslig för jag fel skär på skidan och stupar i backen, jag hör att det säger krask i tummen blir orolig att den ska peka åt felhåll. Men tummen sitter kvar och den pekar forfarande åt rätt håll, även om den gör väldigt ont när jag rör den och att jag inte har någon styrka i den. Nu kan jag bara hålla staven med mina övriga fyra fingra på höger handen.
När vi kommit 30km så började mina tankar att ”detta kommer inte gå” och detta är båda för smärtan i tummen och illamåendet.

Strax efter detta så ville Daniel att vi skulle ”teknikträna” lite i spåret. Daniel säger att jag ska försöka lyfta lite på tårna för att fördela mer tyngd bakåt, då jag lutar lite för mycket framåt när jag åker. Han hinner knappt avsluta meningen innan jag testat hans tips och jag ramlar i backen. Igen! Jag ställer mig upp, kollar på Daniel och säger, ”jag tycker min teknik är sjukt mycket bättre, än när jag lyfter mina jävlar tår”. Vi skrattar och åker vidare.
Vid 47km så har vi kommit till Evertsberg, detta är även den första stationen som har kaffe, den första kaffern jag och Daniel drack. Vi stannade lite längre på denna stationen så jag skulle få vila lite extra. Vi gick även på toaletten vilken jag gjorde på varenda station då jag inte hade mycket annat till val.

Vi visste nu att det är 15km till nästa station, men det är mycket nerför.

Vilan och nerförsåkningen gjorde så att det kändes som att vi fick nya krafter allt kändes lite lättare.
Dom sista 20km var vi tvungna att räkna ner kilometer för kilometer, och först när vi var nere på 9 kilometer kvar, så började man förstå att det faktiskt fanns ett slut på denna dag.

När vi såg skylten att vi bara hade 1000 meter kvar så började man le igen. När vi väl passerade mål så stod våra familjer och hejade in oss över mållinjen.
Vi var otroligt trötta när vi var i mål, men ändå otroligt glada för att vara klara. Måste nog säga att Vasan är den tuffaste i klassikern i alla fall enligt mig.
Nu sikar vi mot nya lopp och nya utmaningar.

/Patrik