Här kommer min race rapport från ironman Kalmar 2017. Dagen började med att gå upp vid 04.20. När vi gick upp så öste regnet ner och då menar jag verkligen öste ner! Vi åt en lätt frukost, formen känns rätt bra förutom att min hälsporre hade flyttat sig ca 2 cm och hade du kommit till hälen, den hade tidigare legat i hålfoten i ca 1.5 vecka. Vi hoppade in i bilen och åkte mot stan, och var inne på området till 05.20. Stämningen var toppen. Människorna var lite stressade, nervösa och så doften av tigerbalsam. Då vet man att det är raceday!

Efter kollat igen utrustningen och pumpat däcken så stod besök på muggen på schemat och var det dags att börja gå ner mot starten. Nu hade det slutat regna och publiken började strömma in. När vi väl hade fått på oss våtdräkter så hade vi 5 min till godo till start.
Det är en sån obeskrivlig känsla 5 min innan start, då är det lugnt och ganska tyst i startledet.


När väl startskottet går så förvandlas allt det lugna till mer stress. Jag springer ner i vattnet och börja crawla. Försöker hålla mig lugn ett tag för att inte få upp pulsen för snabbt i vattnet. Efter ca 3-400 meter så får jag min första spark i ansiktet och mina simglas hamnar lite snett och börja läcka in vatten, jag rätar till dom och tänker skit samma nu är det dags att höja plusen. Simmat på i min takt och allt känns bra. På vissa ställen blir det mer trångt och lite mer stök med slag och folk som försöka klättra över en. Men överlag kändes det bra i vattnet, att det flöt på ok.


Upp ur vattnet och in i T1 för första bytet, sedan vidare ut på cykeln. Publiken var helt galen vid första rondellen, vilka heja rop och vilken energi. Vidare ut på Ölandsbron och märker av kraftig sidovind mot höger sida. Efter bron börjar vi trampa söder ut, och nu har vi all vind i ansiktet. Första väskekontrollen är vid hamnen i Färjestaden efter ca 1,5mil. Hård kamp mot Degerhamn med all blåst. Väl nere i Degerhamn (ca 5 mil) så ska vi trampa över till östra sidan på öland, vilket innebär i detta läge sidovind bakifrån. BETYDLIGT lättare att cykla. Vilket innebär för mig att fortsätta trampa hårt för att ta igen den tid jag förlorat påväg ner på öland. När vi kommit över till östra sidan så var det dags att börja trampa norrut istället. Nu har vi nästa all vind i ryggen. Det går snabbt och det går fort nu, det gillas! Men efter några trevliga mil så ska vi över allvaret igen och då är det definitivt inte en dans på rosor länge. Det är tungtrampat och man fick verkligen ta i för att ta sig framåt. Väl över på västra sidan så var det återigen lättare igen.

Sen kom den där Ölandsbron igen. När jag trampade på, ner från högbrodelen så kom jag bara upp i 33km/h, jämfört mot ett tidigare år då det gick att enbart rulla ner i ca 60km/h. Det kanske kan förklara lite hur pass kraftiga vindarna var.

När man kommer in till Kalmar och börja höra publiken, vänner, nära och kära skrika och heja på en så får man helt plötsligt ny energi och man börjar trampa på lite snabbare. Den viktigaste distansen för mig är på just cyklingen på ca 14 mil för då cyklar jag nästan förbi vårt hus och där står alltid min fina familj och hejar extra på mig ❤. När jag kommer till Läckeby/Rockneby 15 mil känner jag att min energi börjar ta slut och tankarna om att jag inte kommer klara av att komma upp i mitt tänkta mål dyker upp. Men efter cyklat någon mil till så visade det sig att det vara den där blåsten som spökade igen.

Så när jag parkerar cykeln i T2 så stannar jag på de hastighetsnittet som fanns i min raceplan. Härligt!


Sen var det ”bara” löpningen kvar. Så fort man kommer ut på löpbanan så bara hör man skrik och jubel från den underbara publiken.

Jag känner av min hälsporre ganska så direkt men tänker att det blir att bita ihop och göra det bästa av situationen. Låren känns bra och inte allt för stela efter den tuffa cyklingen.

Helt plötsligt efter ca 5km så fick jag otroliga smärtor i min högra axel och jag inte kunde lyfta armen mer. När jag kom till nästa vätskekontroll så bad jag om hjälp, en jätte trevlig funktionär plockade du fram tejp och tyckte vi skulle tejpa arm/axel efter att jag bett om en mitella. Tanken slog mig ganska fort att tejp i nackhåren och på armen är nog inte en sådan bra idé. Jag frågade honom vart första hjälpen personalen står, fick svar att vid nästa vätskekontroll var dom så bestämde mig för att springa vidare till dom. Väl på plats så hade inte heller dom något mitella, men dom hade bandage i alla fall. Så rätt så snabbt så hade dom hjälpt mig att fixera armen. Jag fortsatte spring och allt gick fint fram till 18/19km. Då hamnade jag i en svacka där jag började varva mellan att gå och springa. Detta satt i i ca 5km men började jag kunna springa lite mer. När man väl får sitt sista band på på sista varvet så får man någon extra boost på något sätt och just då känner man att man skulle kunna springa ännu längre. Men väl tur så behöver man inte detta.

Sen när man kommer upp på upploppet, finns inga ord som kan beskriva känslan. Dom ropen och hejande av publiken, man måste uppleva det, går ej att beskriva.


När jag väl passerade mållinjen så blev jag ganska känslosam och nära till tårar när jag fick krama om min familj och vänner.

Sen är frågan hur det gick för mig under dagen:) Redan förra året när jag bestämde mig för att köra ironman 2017 så satte jag upp ett mål. Mitt mål var att jag verkligen ville göra det under 13 timmar, då jag förra året gjorde jag det på 13.32.

Men jag hade inte riktigt räknat med mc-olyckan i Maj, vilket gjorde att jag inte längre kunde träna som planerat. Jag hade inte heller räknat med att ha hälsporre på själva raceday. Men det vara bara att kämpa och göra det bästa möjliga trotts situationen. Det finns alltid omständigheter som man inte kan råda över.
Mina tider för i år blev

1.10 på sim

4.03 T1

6.03 cykel

4.38 T2

5.31 löpning

TOTALT 12.54!!

Så nöjd!

I år hade vi även sagt att vi hade velat vara kvar och kolla herohour som börjar
22.15 till 23,15 vilket vi var.

Väldigt tungt att stå på läkaren och kolla, ont i hela kroppen. Men lätt värt att få vara med och heja in dom sista kämparna in i mål. Vilket tryck, vilken musik, vilka människor.

När folk sprang i mål så skrek alla så mycket dom kunde. Jag fick tyvärr sluta att skrika så mycket, för varje gång jag tog i så trodde jag att jag skulle spy och jag blev alldeles snurrig!

Det finns så mycket jag kan säga om denna dag, men jag får inte ut allt i ord. Jag vill tacka alla som hejade fram mig och hjälpte mig längs vägen.
Ni förstår inte hur mycket det gör.

Inga nämnda och inga glömda, ni vet vilka ni är!!
Stort tack för mig och puss er er alla! ❤